300 meter är mer än ett avstånd. Det är ett praktiskt uttryck för försiktighetsprincipen, produktvalsprincipen och behovet av att minska spridningen av mikroplast till omgivande miljö.
Från 2025 tillämpar Göteborgs Stad en tydlig princip vid bidrag till konstgräsplaner med gummigranulat: om planen ligger mindre än 300 meter från vattenmiljö, skyddad natur, jordbruksmark eller område med risk för översvämning betalas bidrag inte ut för nyetablering eller omläggning med gummigranulat.
Det är en viktig förändring. Den innebär att frågan om konstgräs och mikroplast inte bara handlar om vilket infillmaterial som används, utan också om var planen ligger. Lokaliseringen blir en central del av riskbedömningen.
Gummigranulat kan spridas från planen via spelare, skor, kläder, driftmaskiner, snöröjning, ytavrinning och dagvatten. När en plan ligger nära vattendrag, sjöar, hav, skyddade naturområden, jordbruksmark eller översvämningskänsliga områden ökar risken för att granulat och andra partiklar förs vidare till miljön. Avståndet till känsliga miljöer blir därför en praktisk indikator på spridningsrisk.
300-metersprincipen kan ses som ett enkelt planeringsfilter. Den gör det möjligt för kommuner, föreningar och fastighetsägare att tidigt ställa frågan:
-Är detta en lämplig plats förkonstgräsplan, eller bör andra lösningar väljas?
Principen ligger väl i linje med miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Kunskapskravet innebär att den som bedriver eller planerar en verksamhet behöver ha tillräcklig kunskap om riskerna. Försiktighetsprincipen innebär att skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått ska vidtas redan när det finns risk för skada eller olägenhet för miljön. Produktvalsprincipen innebär att produkter som kan innebära risker ska undvikas om de kan ersättas med mindre riskfyllda alternativ. För konstgräsplaner betyder det att gummigranulat behöver prövas mot alternativ där spridningsrisken är lägre.
Utvecklingen hänger också ihop med EU arbete mot mikroplaster. EU begränsning av avsiktligt tillsatta mikroplaster innebär att försäljning av granulärt polymeriskt infill till syntetiska sportytor fasas ut efter en övergångsperiod till 2031. Det innebär inte att alla befintliga planer måste tas bort direkt, men riktningen är tydlig: nya investeringar bör planeras för en framtid där spridning av plastpartiklar minimeras.
För kommuner innebär detta att konstgräsplanering behöver kopplas tydligare till fysisk planering, dagvattenhantering, klimatanpassning och naturvård. Vid nyetablering och omläggning bör några frågor ställas tidigt:
- Ligger planen inom 300 meter från vattenmiljö, skyddad natur, jordbruksmark eller översvämningsrisk?
- Finns dagvattenbrunnar, diken, bäckar eller avrinningsvägar som kan transportera granulat vidare?
- Finns risk för spridning vid snöröjning, skyfall eller höga vattenflöden?
- Finns alternativ till gummigranulat som kan ge tillräcklig spelkvalitet och driftfunktion?
- Vilka skyddsåtgärder krävs om gummigranulat ändå används på befintlig plan?
300-metersprincipen är ett sätt att göra miljörisken konkret och hanterbar. Den kan hjälpa kommuner att prioritera rätt investeringar, minska framtida miljöansvar och påskynda omställningen till konstgrässystem med lägre spridningsrisk.
För kommunernas fortsatta arbete är detta en viktig signal. Framtidens konstgräsplaner behöver planeras utifrån hela platsen – inte bara själva spelytan. Vattenmiljö, dagvatten, översvämningsrisk, naturvärden, drift, underhåll och materialval behöver vägas samman redan från början.
Källor: Göteborgs Stads bidragsregel, Naturvårdsverkets vägledning om konstgräs och mikroplast, miljöbalkens hänsynsregler och EU:s begränsning av avsiktligt tillsatta mikroplaster. Bild av konstgräs vid en brunn, tagen av Pernilla Holgersson.
